Hatar att skriva från mobilen men har inget alternativ! Måndag idag, barnen skulle till dagis men Eddin var genomförkyld när vi vaknade och jag själv mådde dåligt fortfarande. Förkylningen vägrar släppa!
Allt känns tungt nu både fysiskt och psykiskt. Det är som att jag bara går och väntar på att bli barnledig. Min syster skulle haft en av dom i helgen som kommer. Men de gick inte för dom ska hålla på och hjälpa mamma flytta därifrån. Men nästa helg skulle dom ta Eddin.
Undrar hur det går för soc att hitta någon familj. Inte hört något och jag vet att det kan ta tid. Som sagt, jag bara går och väntar. Och hur jävla kul är det att vänta på att bli av med barnen. Nästan så det är och jag VILL inte känna så. Ska ringa imorgon tror jag. Måste få besked och be dom skynda på innan jag bryter ihop.
Självklart problem med kärleken också mitt i allt. Vet inte hur jag ska kunna gå vidare.
I fredags åt jag middag med min bror och syster. Jag kände mig lite bättre men verkligen inte frisk, sen festade jag lite när jag ändå var barnledig. Så jävla skönt att träffa folk och umgås! Det var nästan panik för mig innan. Önskade att barnen skulle bli tonåringar och ta hem kompisar så jag kunde få sällskap typ haha. Nä nu hoppas jag att influensan är över, lite hängig men helt okej. :)
Randombild från förra veckan
Skulle haft repetition på teatern idag men jag var kraftlös. Nästa söndag MÅSTE jag dit. Redan missat två träffar.. Dessutom måste jag skriva ner alla projekt jag drar igång. Ingen koll på något men i tanken har jag fullt upp. Får skriva mer en annan dag, ingen större lust nu. Ett bad sen sova ! Puss
Varit sjuk hela veckan. Bara igår som jag var någorlunda frisk, var tvungen. Hatar när saker krockar och jag är ensam. Mio hade tid på bvc igår kl 8.15 , sen Eddin på sjukhuset kl 11.30 plus jag var sjuk och jag KAN inte ta med båda samtidigt till läkarbesök. Farmor skulle Tack och lov gå med Mio men hon försov sig så jag avbokade och lämnade han på dagis istället. Iväg med Eddin till hörselcentralen, en tid vi väntat på i flera månader. Men. Han vägrade göra testen så vi vet inte hur det står till. Ett test lyckades och enligt den var hans hörsel normal. Kanske behöver vi vänta på ytterligare en tid.. Sen tog jag honom till frisören men även där vägrade han. Så fort det handlar om nya människor och upplevelser så låser han sig helt. Liten.. ganska jobbigt att hantera för oss båda tror jag.
Imorgon SKA jag vara frisk. Tyvärr verkar liten börja bli sjuk istället nu. Vardagen i ett nötskal;)
Barnen som i juni skulle vara hos mig tillsvidare, är fortfarande här. För ett par veckor sen kom deras pappa hit i några dagar och var villig att göra ett försök med dom. Att vara pappa igen. Men det fungerade inte och jag lägger inte energi på det. Så länge barnen har det bra så spelar det ingen roll vilka som finns omkring dom eller inte.
Livet för mig själv då? Alltså, ja. Det går väl framåt sakta men säkert. Barnen tar så mycket kraft och tid. Dygnet runt faktiskt, så jag finns inte längre. Jag klagar inte. Jag älskar att kunna finnas för dom varje sekund på dygnets alla timmar. Men det är klart. Ibland saknar jag mig och jag förstår inte varför jag fortfarande ber mina nära om hjälp när jag vet att jag blir nekad för det mesta. Hoppet som aldrig dör? Jag vet inte. Jag har bett soc om hjälp men dom fortsätter hänvisa till mitt nätverk. Helst ser dom ju att barnen kan vara hos någon vi känner någon helg i månaden, försöker få dom förstå att detfinns inte den möjligheten. Dom letar efter en helgfamilj men gud vet hur länge det dröjer. samtidigt känner jag mig oerhört dum som behöver be om det. Otillräcklig som mamma. Men jag måste få andas egen luft. Om så bara för en dag.
